ag nämna något särskilt, som det antyder, så är det erfarenhet. Men har han erfarit mest godt eller ondt af menniskorna? Hyser han mest kärlek eller hat till dem? Det döljer han envist. Munnen, som plägar vara så jalande på porträtter, är dold af skägget; man ser endast litet af underläppen, och detta illa stycke kom mig ovilkorligen att tänka på den decemberdagen, då menniskor bletvo nedskjutna utan nåd och barmhertighet, emedan han ville blifva kejsare. Men nästa ögonblick märkte jag ett litet veck vid ögat, som tycktes antyda att han kunde skämta och småle ytterst godmodigt, och kom jag så till ett motsvarande litet veck vid näsan och ville läsa godmodighet der, så tycktes det mig vara början till hån, en stark mans tysta hån ötver sina fiender, som tro sig vara i det fria men äro i hans nät —-och nästa ögonblick stod ansigtet der åter, såsom helhet, oändligt allvarligt, gåtlikt allvarligt. Snedt emot var en annan exposition. Ni erinrar er, att den ena sidan af denna boulevard låg i en fördjupning, kallad Rue basse du rempart. Denna fördjupning stötte kejsarens blick, och i följd derat höjdes gatan, d. v. s. man ref ned husen och byggde upp nya i nivå med bonlevarden. Ett af dessa hus har blifvit upptördt af: Credit Mobilier och kostar tio millioner francs. En af butikerna i detta hus har uthyrts till Delisle, den bekante sidenhandlaren ; han betalar årligen 80,000 fr. i hyra. Butiken hade nyss blfvit färdig, då jag var i Paris, och folk strömmade dit, för att se det rika urval af lyonska sidentyger, som lågo utbredda bakom de ofantliga spegelglasen. Jag ville önska för läsarinnornas skull, att jag med passande mjuka och färgrika ord kunde beskrifva tyger och mönster, att jag kunde gifva ett tydligt begrepp om moden för säsongen, om huru de klädningar se ut, som äro bestämda för kejsarinnan af Ryssland, drottningarne af England och Frankrike m. fl. Men jag måste erkänna, att dels saknar jag tillräckhga förstudier, för att kunna tala i denna sak, och dels var min uppmärksamhet mindre fästad på tygerna än på de damer, som kommo och fingo höra priser, som de icke kunde betala. Jag beundrade det diplomatiska lugn, som låg öfver deras ansigten, men stundom tyckte jag mig uppsnappa uttryck, som erinrade om orden: allt detta gifver jag dig, sade frestaren. Dessa tvenne expositioner höra tillsammans, såsom varande karakteristiska för Paris. Kejserlig vilja och dametoiletter, militärdespotism och qvinnor!