sade Van Helmont med djup stämma. Tacka mig derför icke! Jag skulle i alla händelser komI mit er till hjelp, ni måtte ha varit oskyldig eller ej. Jag påminte mig dessutom den dyrbara underrättelse ni gifvit mig, då jag frågade er, om icke den verklige Bernac bar på armen ett outplånligt tecken, hvilket var tyvärr endast kändt af er ensam. Ni har emellertid rätt, ni har mig att tacka för lifvet! — Jag skall också tjena er, seigneur Van Helmont, utropade Giraud, och jag skall tjena grefven ända till min sista blodsdroppe, härmed gör jag mig dock ej förtjent af någon tacksamhet, ty jag tjenar med samma äfven mig sjelf; men svär äfven mig, att, i händelse jag dör, uppfylla min sista vilja! — Säg oss den. — Förfölj La Chesnaye, tills hans själ slitits ur hans kropp, och hämnas mig på Jeanne, genom att låta henne undergå alla de lidanden jag måst utstå. —Jag svär dig det! sade baron de Grandair. — Gån då, sade Van Helmont, och Gud vare med er! Giraud bugade sig, Marc tog den gamles händer och tryckte dem i sina, men Van Helmont drog den unge mannen närmare till sitt bröst och höll honom länge qvar i sin famn.