— Ja, fullkomligt. — Och ni skall rädda Aldah? — Vi skola rädda henne eller ock omkomma vid företaget. — Du svär mig, Giraud, att ej öfvergifva denne unge mån, att följa honom öfverallt, hvart han går, att dela alla de faror, som kunna bota, att vara honom en trogen och redlig kamrat? — Jag svär, svarade Girand, att ej komma hit tillbaka utan med baron de Grandair, frisk och sund. Om han dör, skall jag ha dött före honom. —Godt! sade Van Helmont och räckte sin hand åt Jeannes olycklige älskare. Giraud kysste ödmjukt handen och sade med upprörd stämma: — Jag vet hvad jag är er skyldig, nådig herre. Jag vet att, då jag orättvist blifvit dömd till döden, en mäktig hand lade sig emellan döden och mig. Jag vet, att denna hand är den som jag i denna stund trycker i min... Van Helmont spratt till. -Hvem har sagt er det? utbrast han förvånad. — Ståthållaren i Rouen sjelf, svarade Giraud. Då han fick se er, kände han genast igen er, och värdigades visa mig min räddare. — Jag ville ej, att en gammal tjenare hos den aflidne grefve de Bernac skulle dö i galgen,