; — Och hvad tänker ni göra, min far? frågade Marc, i det han sakta gjorde sig lös. — Jag skall begifva mig till chevalier de La Guiche, markis dHerbaut och ståthållaren at Paris, samt anförtro dem allt hvad jag vet, allt hvad jag förmodar. Jag har nu sedan en timme förändrat åsigter. Hvad jag trodde mig böra dölja, bevisar omständigheterna, att jag bör anförtro åt deras ädla hjertan: vi kunna dö alla tre och vi måste ha efterföljare, som kunna fullborda vårt verk. — Om sex dagar vid Etretat! sade Marc. — Om sex dagar! — Hästarne äro i ordning, sade Giraud. — Låt oss fara! svarade Marc. — Van Helmont tog baronens hand och drog honom med sig till en fönsterfördjupning. Giraud drog sig tillbaka till andra ändan af rummet. Van Helmont knäppte upp sin rock och löste upp den gördel, som han bar omkring lifvet. Han tog derpå fram tvenne olika föremål, som han lemnade åt Marc. Det första var en liten dolk, med ett handtag af med guld inlagdt ebenholz, samt en kort, men skarp och fint spetsad klinga. Denna hade en gråaktig färg, som om hon doppats i någon skarp syra. (Forts.)