Göteborgsposten – 29 oktober 1860, sida 2

Tåget närmade sig schavotten. — Grefve, inföll ståthållaren, som närma sig Bernac, ni har försäkrat mig, att ni under e fångenskap icke sett min dotter, att ni ej vet hvart man fört Diana ? — Ja, svarade de Bernac. — Nåväl, svär mig det ännu en gång! — Jag svär det, min bästa vän. Alltifråi det ögonblick, då jag blef bortförd från spansk: hotellet med fröken Diana, har jag varit skilj från er dotter, min sköna och goda fästmö. Jag har sedan ej återsett henne och har hvarken kunna frånlocka La Chesnaye eller hans kamrater någor underrättelse om henne. Böner, hotelser, lysande löften, allt har varit fåfängt. Det endajag kun. nat få veta, är, att hon ännu lefver, och mit enda hopp är, att hon snart skall blifva er återgifven. Hr dAumont utstötte en suck, lik en döendes rossling. — Det är bra! mumlade han, lik en som ej vet hvad han säger .., smärtan skall tvinga honom att tala... jag skulle vilja vara bödel, för att kunna bättre och fortare få höra hans bekännelse. — Tjufvarne taga del i saken! hyiskade Catherine lifligt i örat på de Bernac. — Ja, svarade denne, men jag trodde ej att polisen skulle vara så stark,