Göteborgsposten – 29 oktober 1860, sida 2

tillkänna endast genom något doft utrop eller en uttrycksfull åtbörd. — Diana! mitt barn! mumlade d Aumont då och då, nästan alldeles tillintetgjord. Denne man vet, hvar hon är... om han ändå ville tala! . hela min förmögenhet . .. allt hvad jag eger . allt vill jag gifva honom, på det han må säga mig, hvar mitt barn finnes. I detsamma tåget passerade förbi balkongen, öppnades: hastigt fönstren till ett hus, som låg på högra sidan om torget, och en ny rad åskådare trängdes kring fönsterlufterna. Grefven och Catherine, som tycktes båda ha ognat en särskild uppmärksamhet åt detta hus, utstötte en lätt suck af belåtenhet och vexlade en snabb blick, hvilken dock åter genast riktades på den lifdömde. Denne tycktes nästan, der han gick med högburet hufvud och klädd i den drägt som traditionen gaf åt La Chesnaye, passera revy för åskådarne på balkongen. Han var ytterligt blek, och denna blekhet stack än bjertare af mot hans svarta skägg och hår. Catherine hade sin näsduk i venstra handen. Då delinqventens ögon mötte hennes, tog hon denna näsduk i högra handen och torkade sig lätt i ansigtet. Ett leende sväfvade öfver La Chesnayes läppar.