Göteborgsposten – 29 oktober 1860, sida 2

Äfven tjufvarne hade hört tillkännagifvandet, och de betraktade hvarandra med växande förvåning. Ingen af barnen från Underverkens hof hade väntat sig den stora truppstyrka, som ståthållareskapet ansett sig böra utveckla. Än mera, polissoldaterna hade, beväpnade ända till tänderna, uppställt sig i mängd mellan schavotten och det hus, hvarifrån den store coösrens söner skulle rusa ut. Ö — För fan! hviskade Tallebot i örat på sin chef, man skulle kunna tro, att de anat vår plan. Se, huru de ställa sig upp emot oss. De stå der fyra leder högt och äro tio gånger så många som vi. — Tyst! inföll den store coösren, gör ej de andra modlösa, derföre att affären möjligen misshagar dig. — Blixt och dunder! kamraterna se saken på samma sätt som jag. — Bah! rättsbetjenterna skola bli öfverrumplade — Tror ni? De tyckas mig hålla sig väl på sin vakt. Vi ha bestämdt blifvit förrådda!l — Det är slumpen, min son! Dessa rättsbetjenter vänta ej oss. — Ske, som du tror, store coösre! Emellertid må de se upp, som först rusa ut! (Forts.)