och kristligt sinnad herde som möjligt, utar fastmer att skaffa den mest gynnade eller, bästa fall, mest meriterade — vi erinra i för bigående om detta ords mångtydighet — sö I kanden ett godt brödstycke. Hon kan gi ännu längre — bon kan betjena sig af sir makt till att konseqvent förbigå alla sökande som icke vända kappan efter de vindar, som blåsa på samhällets höjder, om de ega än så starka majoriteter att åberopa sig på. Hvad som närmast föranledt ofvananförda reflexioner, är den antydan, som tyckes ligga 1 ett par af de senaste kyrkoherdeutnämningarne inom Göteborgs stift om en viss ten. dens å den närvarande regeringens sida att förfara just på detta sist anförda sätt, och begagnande sin lagliga, men icke desto mindre orimliga rättighet i hela dess utsträckning, utan afseende på församlingsmajoriteternas i motsatt riktning tydligt uttalade önskningar, endast befordra dem, som äro prester enligt den af Sveriges alltför mäktige primas godkända normen. Det torde knappast behöfva nämnas, att det är bortgifvandet af Kongelfs och Solberga .pastorater, som vi här åsyfta, då det väckt så allmänt och stort uppseende — för att begagna ett lindrigt ord — och gifvit anledning till många nedslående slutsatser om den regime, som framgent kommer att följas. Om än det kunnat anföras såsom ett slags försvar för pastor Ahlbergers utnämning till kyrkoherde i Kongelf, att regeringen derigenom gått en aktningsvärd minoritets önskningar till mötes, då denne egde något öfver två tredjedelar af det rösteantal, som tillfallit hans medtäflare, så kan ingen sådan grund framdragas till försvarande eller förklarande af den andra utnämningen. Den med Solberga pästorat hugnade barnhuslararen Almen var neml. den af de fyra vid valet ihågkomna, som erhöll den minsta röstqvantiteten, ej fullt en röst under det att fjerde profpredikanten, v. pastor Hallen, fick 80 röster. Och härtill kommer denna allmänna röst, som påstår att v. pastorerna Hellberg och Hallen förbigåtts, emedan de ansetts vara läsare! Konungens rättighet att i dylika frågor endast rådfråga sitt godtycke är obestridlig; men lika obestridligt är, att ett dylikt begagnande af densamma skall göra -den impopulär om icke förhatlig. Det är icke längesedan som man trodde sig ha anledning alt hoppas, det ingen utnämning till kyrkoherde i regalt gäll skulle ske i strid mot en stark röstmajoritet. Man finner, att man missräknat sig härutinnan, och den närmaste följden deraf blir, att man känner djupare behofvet af en reform som berättigar församlingarne att sjelfva utse sina själasörjare. Ett af de vigtigaste skäl, som tala för en dylik reform, är det stora befrämjande inflyande, som församlingsboarnes förtroende för sin pastor måste utöfva på dennes andliga verksamhet. En prest, som åtnjuter ett sålant förtroende, har tusende vägar att tala ill sina åhörares hjertan, att upplysa deras örstånd och inverka på deras seder och lef