Men vet, min bästa grefve, det der är mycket obehagligt för er, ty det är ju er egen dubbelhet som skall hängas. Ja, sade grefven, jag har redan tänkt på denna förödmjukelse och jag har derföre utverkat mig tillåtelse af ståthållaren i Rouen, att La Chesnaye skall bli hängd i sin vanliga drägt, d. v. s. med sin svarta sammetsdrägt, röda kappa, vilda och ovårdade skägg och hår... För fan, när jag betänker att man kunnat taga mig för att vara denne bandit, då börjar blodet koka i mina ådror af vrede. Men på hvilken skall jag vredgas? På denne raske man (grefven pekade på Giraud), som, efter hvad man sagt mig, har stora skäl att beklaga sig öfver banditen och, bedragen genom vår likhet, ett ögonblick trodde sig följa hans spår, under det han följde mina? På min värde vän hr dAumont, som kunnat bli bedragen, han såväl som andra? På er, hr Van Helmont, som genom den vänskap ni hyst för min familj, nästan varit min andre far? Nej, nej! det är omöjligt. Jag måste nöja mig med naturens lek. Nu, mina herrar, är allt förklaradt och allt glömdt. Den brottsliges afrättning skall göra slut på denna sorgliga händelse i mitt lif. — Javisst! utropade La Guiche. Min stackars Bernac, jag beklagar dig uppriktigt; men, såsom du sade, nu är allt utplånadt.