ditt bortröfvande och din arrestering, men hvad hade La Chesnaye för skäl att bortföra baronessan och Fröken Diana. -— Det första skälet, min bästa chevalier, finner man lätt, då man betraktar vå förträffliga väninna. — Huru ? — Är hon icke den mest förtjusande skönheten vid hela hofvet? -Hvad! La Chesnaye var då kär i er baronessa ? — Ack! genmälte Catherine med en suck. — Lika kär som både du och jag, tillade grefve de Bernac. Jag har varit närvarande vid banditens sentimentala utgjutelser och jag försäkrar dig, att den der Lucretia, hvars tragiska historia hr Van Helmont berättar mig, var ett intet mot baronessan. Hon skulle ha varit värdig inträda i Fåecamps nunnekloster. Hvilken dygd! — Men, anmärkte Van Helmont, huru kommer det sig att en sådan man, som hade föremålet för sin kärlek i sina händer, ej använde våld, för att tillfredsställa sin brottsliga passion ? — Jag hade ett skyddsmedel, sade Catherine. En liten förgiftad dolk, som jag ryckt ur röfvarens lifgördel, skyddade mig mot hvarje anfall.