nadssätt, som den af öfverheten församlingen påtrugade själasörjaren länge skall sakna och måhända aldrig finna. Man har haft ganska många tillfällen att iakttaga segheten af en församlings genom felslagna förhoppningar naturligt nog stegrade prevention för en af konungen eller patronus tillsatt kyrkoherde, man har sett densamma leda till ömsesidig bitterhet, spänning, tvister och förargelseväckande uppträden, kort sagdt, till ett förhållande, som är ingenting mindre än gynnande för kristendomslifvet inom församlingen. Detta skulle måhända råkat i fullkomlig lägervall, om icke församlingsboarne kunnat taga sin tillflykt till andra privilegierade eller oprivilegierade lärare. Vi vilja blott anföra ett enda exempel. För några år sedan blef pastorat ledigt. Folket derstädes önskade ingenting högre än att konungen icke skulle utse till deras själasörjare en af de sökande, hvilken längre tid varit bosatt inom församlingen, emedan såväl dennes predikosätt som hans person misshagade det. Till K. M. insändes en med talrika underskrifter försedd petition, hvari man i underdånighet anhöll, att högstdensamme måtte till kyrkoherde utnämna den prestman, som vid det förrättade valet erhållit de flesta rösterna. Detta steg vållades, enligt hvad man har all anledning att antaga, mindre af någon förkärlek för denne sistnämnde än af motvilja och bristande förtroende för den förstnämnde pastoratskandidaten. Men intet halp. Regeringen var obeveklig. Det tycktes som om hon varit fullt och fast öfvertygad att just denne sökande, som boarne icke ville ha till själasörjare, var den, som skulle föra dem på salighetens väg, ty han erhöll pastoratet. Följderna ha blifvit de, som man kunnat förutse. Förhållandet mellan herden och bans hjord har varit ingenting mindre än godt, tvister och uppenbar osämja ha icke uteblifvit, kyrkan bar stått nästan tom, och de af församlingsboarne, som icke velat nöja sig med enskildt gudstjenst eller med ingen gudstjenst alls, ha nästan alla tagit sin tillflykt till främmande kyrkor. Och dylika erfarenheter inverka icke på dem, som makten hafva! Att det är mera ofverensstämmande med kristendomens anda, att kyrkoherdarne tillsättas af öfverheten än af församlingarne sjelfva, torde väl näppeligen någon drista påstå. Hvilka reformatorerna ansågo den ifrågavarande rättigheten ursprungligen tillhöra, ehuru len romerskt-katolska hierarkien slagit den under sig, vittnar följande ställe i en af vår kyrkas symboliska skrifter: ,Hvarest församling är, der har man ock rätt att predika Evangelium; hvarföre det är vödigt att församlingen behåller sin rätt att alla, välja och ordinera prester. Och denna ir en skänk, som egentligen är församligen rifven, hvilken henne icke kan fråntagas af lågot menskligt välde; såsom ock Paulus vittnar, sågande: Han är uppstigen i höjden och hafver gifvit mennniskorna gåfvor (Eph.