Från Utlandet. Europa är icke den enda verldsdel, som känner sig upprörd af stora politiska frågor. Amerika befinner sig i närvarande stund ej mycket bättre, och det är endast den dagliga massan af underrättelser om, för och emot Italien, Orienten, folkrätten, krigsutsigter, kongresser 0. s. v., som, förutom andra småintressen, gör, att man på denna sida om Atlantiska hafvet ej skänker händelserna på andra sidan den uppmärksamhet, de förtjena icke allenast i och för sig, utan äfven såsom paralleler med mycket af hvad som försiggår och förestår i Europa. Sålunda har Amerika i Mexico sin sjuke man likaväl som vår verldsdel, och Nordamerikanarne, hvilka heldre vilja öfverträffa gamla verlden än stå tillbaka för densamma, påstå tillochmed, att icke allenast Mexico utan äfven hela Centralamerika samt största delen af Sydamerika lida af en sjukdom, mot hvilken ej finnes något annatt botemedel än en anslutning till Förenta Staterna. Detta påstående är ej någon efterhärmning af den sardinska politiken; ty Nordamerikanarne ha redan i många år sökt göra den gällande och äfven lyckligt användt den ett par gånger, likasom flere expeditioner af enskilta patrioter äfvenledes utgått från Fristaterna, för att frigöra de stater och länder, som behöfva uppfriskas genom annexationspolitiken. Dit höra ej allenast den bekante Walkers förnyade expeditioner till Nicaragua, utan äfven general Lopezs tåg till Cuba — denna rika spanska ö, som nordamerikanarne redan gifvit det poetiska namnet den ensliga stjernan, för att dermed antyda dess längtan efter att bli upptagen i Unionens stjernflagga. Företaget misslyckades och unionsregeringen, som naturligtvis förut icke haft någon kunskap om denne äfventyrares plan, har sedan ej kunnat förmå Spanjorerna att sälja Cuba till Unionen, på samma sätt som Österrike och påfven icke heller vilja för penningar afstå sina ännu qvarvarande besittningar i Italien. Den nordamerikanska regeringen har visserligen aldrig erkänt Walkers företag, men friheten i Unionsstaterna har, liksom i Sardinien, gjort det omöjligt för statsmakten, att motsätta sig dessa enskilta expeditioner. Det är emellertid en omständighet vid den nordamerikanska annexationspolitiken, som gör, att den aldrig kän vinna bifall hos den allmänna opinionen i Europa, nemligen den, att den åsyftar återinförandet af negerslafveriet i de länder, som skola införlifvas med unionen. På Cuba skulle detta visserligen ej behöfvas, ty der förefinnes negerslafveriet ännu; men i Mexico och de mellanamerikanska republikerna är slafveriet upphäfdt, och af dessa rika sydliga länder hoppas slafpartiet, eller ,,demokraterna, kunna bilda nya slafstater och, genom att sålunda föröka dessas antal, erhålla majoritet på kongressen mot de icke slafidkande fristaterna, hvilkas antal ständigt förökas genom uppodlandet och befolkandet af de stora vestra landsträckorna på andra sidan Mississippi. Anslutningspolitiken är sålunda i Amerika icke så helt och hållet oegennyttig, hvilket likväl ej förhindrar den amerikanska pressen från att framhålla denna politik såsom en stor välgerning för länderna och folkslagen i fråga, och huru delad den allmänna meningen än är med afseende på slaffrågan, äro likväl alla nordamerikanare ense derom, att europeerna icke hafva något slags rättighet att blanda sig i de amerikanska angelägenheterna. Så till vida hylla nordamerikanarne fullkomligt non-interventionsprincipen; men sjelfve vilja de ha rättighet till densammas utöfvande, och det är endast den schism, som råder mellan de sydliga slafstaterna och de nordliga icke-slafstaterna, som hittills hindrat dem från att göra allvar af en intervention i Mexico. Denna schism är i beständigt stigande och gör, att det stora problemet för nordamerikansk statskonst alltjemt är att förhindra unionens upplösning i de tvenne fiendtliga grupperna. Om detta skall