Göteborgsposten – 26 oktober 1860, sida 2

utan att blinka den gamle lärdes genomträngande blick. Vv. La Chesnayes fångar. -— Ahl! inföll La Guiche hastigt och bröt den sedan några sekunder inträdda tystnaden; ah, min bästa Bernac, hvarföre bemäktigade sig den der La Chesnaye din person? Detta är den enda omständigheten, som förefaller mig dunkel i hela detta äfventyr. — Du kallar det dunkelt? svarade grefven med en glädtighet, som visade ett fullkomligt sinneslugn. —-Men för fan . .. det tycks mig... — Det tyckes mig tvärtom vara alldeles fullkomligt klart. La Chesnayes motif springer ju tydligt i ögonen. Man behöfver endast betrakta oss båda, denne skurk och mig. Min själ, jag vet huru naturen kan roa sig med att spela en person af börd ett dylikt spratt. Att sätta samma hufvud på en ädlings axlar, som på den värste bandits, det är att rent ut förse sig mot jordens adel, och jag är äfven för min del så förargad, att jag genast skulle vilja förändra ansigte, om det vore mig möjligt, och om icke den skurk, som vågar likna mig, om några minuter skulle skickas till evigheten,