Göteborgsposten – 26 oktober 1860, sida 2

jag trodde, och det till och med ingifver mig et visst smärtsamt intryck att veta, det vi snart skol få se honom hänga. — Bravo! inföll Bernac skrattande. Ni skull ej vara qvinna, baronessa, om ni icke talade p detta sätt. Hvarje bandit är ovilkorligen e! hjelte och finner derföre nåd inför edra ögon Lyckligtvis förhåller det sig ej så med vårt kö och hr La Chesnaye, som blifvit rättvist förvun nen och dömd, skall slutligen med sitt lif betal: sina himmelsskriande brott. Återstår sedan blot en af hans löjtnanter och några man ur han: band! men dem skola vi nog sköta, eller huru min bästa ståthållare? Och hvad mig angår, svä jag, att icke lemna Normandiet, så länge de finnes qvar någon enda, lefvande eller fri, a detta fördömda band, och åtminstone icke för än fröken Diana blifvit återlemnad till sin far. Hr dAumont bugade sig. -— Jag tackar er, hr grefve, sade ståthållaren af Paris, och jag mottager er tjenst i denna min smärtsamma belägenhet. — Och jag, tillade Van Helmont hvasst jag är öfvertygad om att vi med de Bernacs hjelp ovilkorligen skola återfinna den vi söka. — Jag är likaledes öfvertygad derom, min bästa herre, svarade grefven och uthärdade