Göteborgsposten – 26 oktober 1860, sida 1

likväl mellan tvenne eldar. Det kysser i Warschau fållen på en oinskränkt kejsares mantel och skakar i Coblenz hjertligt hand med en konstitutionell drottning. Men Österrike och czaren dragas tillsammans af en oemotståndlig kraft. Under sex års förlopp ha de liknat tvenne på hvarandra svartsjuka älskare. Österrike var falskt och trolöst i turkiska kriget, och alltsedan ha ryssarne — hofvet, adeln, presterskapet och folket — smädat och farit ut mot Wien med en bitterhet, hvilken nästan varit för håftig att kunna vara uppriktig. De ville lemna den otacksamme och trolöse kejsaren att rakas af italienarne, plundras af fransmännen, öfverflyglas i Tysklands angelägenheter af Preussen och höra föreläsningar öfver regeringskonsten af de engelska statsmännen. Det kan ej påstås, att Ryssland icke lyckats i sin hämnd. Ingen stormakt i våra dagar har någonsin blifvit så förödmjukad som Österrike under de sista två åren. Dynastien har visat sig sakna vänskap ute och lojalitet hemma. Millioner af dess undersåter tillhöra nu en främmande och fiendtlig makt, som ej gör någon hemlighet af sin afsigt att åter inom kort börja kampen samt beröfva Österrikiska huset dess sista italienska besittningar. Härjemte är äfven rikets inre ställning öfver all beskrifning beklagansvärd. Österrike för tio år sedan var en olycklig, söndrad och fattig stat, men det var rikt ijemförelse med Österrike i våra dagar. Alla innehafvare af de österrikiska statspapperen äro bestörta öfver den allmänna kreditens hastiga minskning. Hvarje person inom kejsarens stora landamären beröfvas en stor procent af sin inkomst för dagen genom de österrikiska papperens minskning i värde. Öfverallt råder der missnöje, hvilket fortfarit månad efter månad, tills nu hvarje provins, nationalitet, klass och yrke blifvit trött vid regeringen och dess åtgöranden. Åfven armåen gör ingen hemlighet af sitt missnöje. Riket har, menar den, förlorat allt, äfven hedern, och det gagnar föga att vara entusiastisk för en familj, hvilken aldrig tager någon lärdom af erfarenheten och vill i ett möjligen blifvande krig åter begå samma fel och hylla samma favoritsystem som i sista kriget. Alla berättelser öfverensstämma deri att frispråkigheten i Ungern blifvit så allmän, att polisen gifvit upp sina försök att tysta den, och spionerna kunna ej berätta annat än att de, då hvar och en förer förrädiskt tal, ej kunna namngifva någon särskild. Regeringen går under dessa omständigheter blindt och våldsamt tillväga. Hon fängslar personer i massor och skickar dem bort att ruttna i Josephstadt. Men Ungern står ej ensamt. Andra provinser, som hittills utgjort riktiga modeller för ortodox undergifvenhet, knota på alla håll och äfven de ,trogna Tyrolarne klaga ofver regeringen, som börjar höja skatterna på samma gång hon förlorar sin förmåga att beskydda. I denna sakernas ställning rycker nordens koloss ännu en gång in bland Europas politici. Hvad som försiggått mellan hofven i Petersburg och Wien, veta vi icke och skola måhända aldrig få veta det, men resultatet är i alla hänseenden en ny förbindelse mellan de tvenne från hvarandra länge sön