Göteborgsposten – 25 oktober 1860, sida 2

ju en nedrighet, som j ej haden rättighet att samtycka till och begå. Den andra: önskan att känna dem som älska mig och dem jag bör betrakta som mina fiender. Den tredje slutligen: att en vacker dag spela hela rikets s. k. rättvisa ett duktigt spratt och så bevisa storheten af min makt, att ingen skall hädanefter mera våga tvifla på densamma ! Gripen derföre till verket, för att rädda La Chesnaye, om j viljen att han skall tillgifva eder! Om j icke rädden honom, skall han rädda sig ensam, ty döden förmår ingenting öfver honom, men då ve eder alla! Från en stark beskyddare skall han blifva eder en oblidkelig fiende. : —Skulle vi än alla mejas bort som agnar, sade coösren, skola vi dock lyda signalen. — Ja, ja! lefve La Chesnaye! död åt rättsbetjenterna! skrek man från alla håll. — Gören eder då i ordning och när ögonblicket är inne, handlen! sade La Chesnaye och hoppade ned från tunnan. Tjufvarne rusade fram, för att se honom närmare, men kaptenen undandrog sig hastigt detta hyllningsbevis och försvann genom samma dörr han kommit in. (Forts.)