Göteborgsposten – 24 oktober 1860, sida 2

dörr, som stod på glänt, och gåttin i huset, utan att ens vända hufvudet om, för att se efter om han var följd. Peter Slagtare och Sulpice hade emellertid noga märkt sin chefs rörelse; ty de gjorde en alldeles likadan utan den ringaste tvekan. Snart befunno sig de fem tjufvarne i en kolmörk korridor, så mycket svartare, som gatudörren slöts till efter dem. De väntade under djup tystnad. Plötsligt öppnades en dörr, som de förut icke kunnat se, och de befunno sig nu på tröskeln till en stor sal, som var öfverfylld med folk af alla åldrar, men af samma klass, för att döma efter allas trasiga och ruskiga yttre. Detta rum hade trenne fönster, men dessa voro hermetiskt tillslutna och tilläto ej dagsljuset att tränga in. Trenne lampor, fästade i den smutsiga muren, kastade ett blekt darrande sken öfver de närvarande. Tio träbänkar stodo utefter rummets hela längd. På hvardera af de åtta främsta sutto fem män. Den sista bänken var tom; den näst förut åter var endast upptagen af tvenne personer. Midtemot dessa bänkar, hvilka stodo stödda mot väggen och befunno sig mellan tvenne dör