Göteborgsposten – 24 oktober 1860, sida 2

i de hvita glänsande tänderna. Derefter hoppad han ned på marken och aflägsnade sig. Säkerligen var coösrens rörelse något hemligt tecken, som endast hans undersåter förstodo; ty chefen hade knappast hunnit aflägsna sig, då tjufvarne, utan att vexla ett enda ord vidare, intogo alla en bekymmerslös ställning. Peter Slagtare och Sulpice, som befunno sig närmast den gata, på hvilken coösren försvunnit, togo några steg åt detta håll. — En skärf; mina beskedliga herrar! mina bästa damer! skrek Tallebot och vände sig till alla dem som omgåfvo honom. Peter Slagtare och Sulpice hade aflägsnat sig; långa Jaqueline och Mathias följde dem. Derpå begåfvo sig äfven Tallebot, Jehan och Jacques åt samma håll. Den gata, i hvilken coösren fördjupat sig, gick parallelt med torget, så att husen mellan denna gata och torget lågo med fagaden mot salutorget och sina gårdsbyggnader åt den smala gränden, hvarigenom husen ock fingo dubbla utgångar. Gränden var alldeles öde; alla menniskor hade strömmat till Salutorget och man hörde ett allt dofvare rytande från massan, ty tiden förrann och delinqventen kom icke. Framkommen till sjette huset på höger hand, hade den store coösren stannat,j stött upp en