Göteborgsposten – 24 oktober 1860, sida 1

— Vidare? frågade Jacqueline, vänd till Sulpice. -— Lät La Chesnaye taga sig, utan att slåss? tillade Tallebot. — Nej, sade Sulpice. När han väl kommit, liksom af fri vilja, i snaran, så försvarade han sig tappert; men polissoldaterna voro talrikare än hans kamrater. Hälften af hans folk hade dessutom sålt sig på förhand, ty vid första skotten kastade en tredjedel af truppen, sina musköter och öfvergick till ståthållaren. De öfriga slogos litet, men flydde snart. Kortligen, La Chesnaye var ensam och blef tagen. — Är detta allt? sade Tallebot. — Ja, svarade Sulpice. — Hvad! La Chesnaye lät taga sig så der ? — Jag försäkrar... — Det är otroligt! sade Jehan. —Det är omöjligt! tillade Tallebot. -— Men jag svär... — Du har sett fel. Det kan ej vara sannt hvad du säger. La Chesnaye är för rask, för kapper och djerf, att ha kunnat gå i en så grof snara. — Men han är emellertid fast! utbrast Sulvice; och så fast, att hanblifvit dömd, att galgen står i ordning och att han inom en halftimme skall vara hängd.