Göteborgsposten – 23 oktober 1860, sida 2

— Du a såg d då allt? — Allt. — Ahl! inföll Jacqueline. Berätta oss alltsammans, lilla Sulpice. Ingen kan höra oss i detta oväsen. Tala, vi lyssna. — Nåja! började Sulpice, jag var, nu för fem dagar sedan, der jag sade. Det var på middagen och jag hade ända ifrån morgonen icke sett till någon lefvande varelse, då jag blef varse till venster om mig en trupp stadssoldater, som kommo från ändan af dalen. De närmade sig och jag kände genast igen i spetsen för dem ståthållaren af Rouen, åtföljd af det gamla gråskägget som lofvat oss en så ståtlig belöning, en ung förnäm herre och segeant Giraud, densamma som j påträffade halfdöd i balsalen hos spanske ambassadören, då vi voro nog dumma att, låta ett sådant skönt rof slippa oss ur händerna. ; — Det var en dumhet! anmärkte Tallebot och jag förebrår mig det ännu i dag. — Och vi med! instämde de fem andra. (Forts.)