Göteborgsposten – 23 oktober 1860, sida 1

Vid hörnet till denna gata stod en grupp af fyra personer, höljda i eländiga trasor. Tre af dem tillhörde det manliga könet, den fjerde var en qvinna, om vi väl våga gifva detta namn åt den slarfviga, smutsiga och vidriga varelse, som samtalade med sina kamrater. — Nå, Jean, sade en af de tre karlarne, nu är han då fast! — Tala icke med mig derom! svarade den tilltalade med en axelryckning. Jag hade aldrig trott, att polisen skulle kommit till målet. Det är dock illa! Han var åtminstone en god kamrat och hade stora förtjenster. — Ack ja! inföll qvinnan med en suck. — Jacqueline, min vän, min älskade, min sköna drottning! sucka ej så! ni gör mig svartsjuk! sade den förste. — Lemna mig i fred för dina dumheter, Mathias Plattnäsa! svarade Jacqueline. Du kan dessutom ej gerna hindra mig från att sörja en vän, som så många gånger delat sitt byte med oss. Är det ej så, Jacque? — Du har rätt, min flicka, svarade den tillfrågade, som ej var någon annan än vår gamle bekante från Jonas spelklubb och Underverkens Hof. Du har rätt. Han var en stor man! Hvilken olycka, att han lät gripa sig... — Och hänga sig! tillade en främmande röst.