Göteborgsposten – 20 oktober 1860, sida 2

Humbert slog sig för pannan. — Reynold dödad! han! Omöjligt! omöj ligt! upprepade han sakta, Camfålgon svängde dolken, med hvilken har stött ned Giraud. Detta fönster . .. dessa gardiner! inföll hastigt Catherine. — En god id6, min sköna! sade Moercurius, hvars köld aldrig lemnade honom, äfven under de mest brydsamma förhållanden. Han, Humbert, Catherine och Camölon grepo tag i draperierna, skuro sönder dem med sina dolkar, samt hopfogade utaf dem ett starkt rep. — Stången är säker, sade Mercurius. Hon ir längre än fönstret är bredt till. Vi fästa repet vid stången, innan vi hissa oss ned... Jag skulle tro, att vi ännu ej äro fångade. — Om blott dörren ville hålla sig! mumlade Catherine, som började häftigt darra vid hvarje stöt på dörren. — Reynold förlorad! återtog Humbert. Ivem skulle ha trott honom vara nog dum, att kunna låta döda sig af en Van Helmont, af jufvarne eller stadssoldaterna. Jag trodde horom vara ett verkligt snille, jag. Ett förfärligt stoj och oväsen rådde i hela hotellet och dörren nästan suckade under de stötar hon fick.