Göteborgsposten – 20 oktober 1860, sida 1

— . .—.W— ——— — X——-s—— —— Sve— oe Jag återvänder till Göteborg för att gif-, a er begrepp om hvad der föregår. Nil änner staden, ni har sett den; det är en vacker stad med ganska mycket lif och röelse för att vara i Sverige. Och der har mm äfven börjat bli lif inom den kristliga feren. Under den senare delen af det förra ch de första femton eller tjugo åren af detta wrhundrade voro hernhutarne de itrigaste arbetarne i Göteborg, och nästan alla allvarliga cristna derstädes stodo i förbindelse med dem, shuru de icke öfvergifvit statskyrkan. Men letta skulle icke fortfara. Schartau hade yredikat åratal i Lund, hade uträttat mycket rodt, hade dött och lemnat efter sig några oredikoutkast och ett stort antal blindt tillsifna anhängare. De hade alla blifvit förda ill Guds ords läsning och ett allvarligt betraktande af hane bud och den stora barmhertighet han bevisat menniskorna genom utgifvandet af sin son. Dittills var allt godt och väl. Men efter lärarens död började de afguda honom och hans predikoskelett, och sålunda inträdde en ny period af den kristliga utvecklingen isynnerhet i södra delen af Sverige. Gången af densamma kan jag icke skildra för er, men väl hvad den är för närvarande. Den är hvarken högkyrka eller lågkyrka eller bredkyrka, utan ett slags stenhård stereotypform, ett visst sätt att tänka, ett visst sätt aut predika, ett visst sätt att tala, se och röra sig. MHSalighetens väg är indelad genom milstolpar. Gå icke för fort — ty då förirrar ni er. Om ni icke räknar stolparne under det ni går framåt, så duger det icke. All lekmannaverksamhet är en styggelse i schartauanernas ögon. De vilja icke deltaga i någon missionsverksamhet eller ingå i något bibelsällskap, emedan det är att draga oket med de otrogna. De vilja icke tala med er om religiösa ämnen, om ni intresserar er än så mycket derför, så framt ni icke är en exklusiv schartauan. De anse ingen för verkligt gudfruktig, som icke då och då talar med ,läraren, d. v. 8. icke den store läraren, utan den schartauanske prestman, som är närmast till hands och anses vara mest ortodox. Han förbjuder merändels dem att gå i någon kyrka, der någon predikar, som icke är schartauan, så framt denne icke är en ogudaktig man, ty kraften ligger i den utvertes kallelsen; en from man, som icke tillhör deras parti, få de icke höra, om de vilja vara ortodoxa. De få icke läsa någon bok, som icke läraren rekommenderar, d. v. 8 icke någon religiös bok. I andra frågor lära de icke vara så nogräknade. De umgås med verldsligt sinnade menniskor så mycket som någon annan och göra kostsamma bjudningar. Men de tala aldrig ett enda ord med sådana personer i allvarliga ämnen och varna icke ens den, som uppenbart vandrar på förderfvets väg, så framt ingen fråga föranleder dem dertill. Detta är ett allmänt karakteristiskt drag hos sekten. Hvad de skulle harmas, om de fingo se detta ord tilllämpas på dem! Och dock har jag aldrig träffat några kristna, som lifvats af så stark sektanda som schartauanerna. Men förstå mig rätt! — bland dem finnas verkligt fromma kristna. Skada blott att de ha mer eller mindre färgade glas, hvaårigenom de betrakta föremålen, och derföre