Göteborgsposten – 18 oktober 1860, sida 2

ett enda af de ord, som undsluppo hennes svällande läppar, eller en enda rörelse af hennes små, hvita händer. Han hade glömt både det mål han föresatt sig och det uppdrag han fått af ståthållaren och grefve de Bernac, och försjunkit i de drömmar, som framkallats genom närvaron af denna qvinna, hvars gång, hållning, sätt och röst påminte honom om henne, som han så mycket älskat och hvilken en skurk ryckt ur hans kärleksfullt öppnade armar. — Jeanne! Jeanne! mumlade han och sökte göra sig fri från det förfärliga tvifvel, som bemäktigat sig hans själ. Jeanne!... Men det är omöjligt! ... Den fattige trädgårdsmästarens brordotter, pigan i slottet, La Chesnayes offer, här, på denna bal, firad af hofvet och den förnäma verlden ... Omöjligt! ... Omöjligt! ... Jag är vansinnig ... Och han aftorkade härvid den ymniga svetten från sin panna. — Men, återtog han ännu en gång, denna röst ... det är Jeannes ... ah, jag känner nog igen den, den kommer mitt hjerta att klappa för häftigt, att jag skulle misstaga mig derom... Det är hennes mjuka och smärta figur... det är hennes lilla fot... hennes rika hår... ja, det är Jeanne! det är Jeanne!