Göteborgsposten – 17 oktober 1860, sida 2

Humbert, eller rättare grefve de Bernac, eftersom han gick och gällde för denne, närmade sig först m:me dAumont, vexlade med henne några vänskapliga ord och tog sedan, med den frihet som det utspridda ryktet om en så nära förening mellan honom och ståthållarens gaf honom, en ledig stol samt satte till venster om den vackra Diana. Den arma flickans panna betäcktes genast med den lifligaste rodnad, men blef hastigt derefter ytterst blek. —Diana! sade Humbert mildt, nu är timman snart inne. Har ni tänkt deröfver ? Den unga flickan darrade, men svarade icke. — Diana! återtog grefven, mitt lif ligger i edra händer, jag har sagt er det. Tala utan fruktan! . .. kommande från er, skall döden dock alltid synas mig ljuf. — Henric! . . . stammade den olyckliga varelsen, ett rof för det förfärligaste af alla qval, I det att välja mellan tvenne hvarandra motsatta känslor af samma styrka och makt. Att rädda den hon älskade, var detsamma som att öfvergifva både fader och moder, det var att vedergälla deras ömhet med smärta, deras outtröttliga omsorger med nedtryckande bekymmer.