Göteborgsposten – 17 oktober 1860, sida 1

borrad med talrika sår. Under sin landsflyk svor Louis Napoleon trohetsed åt detta säll skap, på en tid då han endast i hemlighe hyste begär efter den kejserliga purpurn oci förberedde den mina, som sedan exploderade i den beryktade statskuppen. Carbonari gö ra ännu anspråk på honom såsom en uta dem; brödraskapets mystiska kedja kan endas genom döden brytas, han är bunden vid Ita liens pånyttfödelse genom en den dyrbarast ed, svuren under de Romerska Carbonari dolkar. Kejsaren har alltid varit framför allt anti påflig. Ludvig Napoleon visade redan 183 sin sympati för italionska revolutionen. Ha genomreste Toscana, biträdde den insurrektio nela rörelsen i Kyrkostaten och marscheradi efter flera olika strider mot Rom med de pa triotiska frivillige, som då belägrade Civit Castellana. Af ett eller annat skäl kallad den revolutionära regeringen, under hvilke han handlade, honom tillbaka till Ferli. ÖO sterrikarne infunno sig och prinsen drog si; i afvaktan på bättre tider tillbaka till Ancona hvilket han straxt derefter förklädd lemnad och lyckades uppnå Frankrike. Romersk folket glömmer ej sådana saker, och trolige: skulle Pio Nono, om han tillfrågades, hvilken dera han beskär med sin största ogunst, Ema nuel eller kejsaren, tala med mindre harm on den förre, äfven nu efter invasionen, än on den senare. Huru ofta härflyta ej de vigtigaste hän delser från en ringa källa! Hade Pio Noni visat sin tacksamhet för det beskydd, Frank rike så länge gifvit honom, med att resa til Paris och kröna kejsaren i Nötre Dame, skull måhända ingen piemontesare inträngt i Kyr kostaten, Påfvens verldsliga makt alltjemt blif vit uppehållen af franska bajonetter och Car bonari ännu fått vänta länge på sitt fria Ita lien.