Göteborgsposten – 16 oktober 1860, sida 2

Läsaren torde påminna sig den situation, hvari vi lemnat hvaren af våra hjeltar eller hjeltinnor hos spanske ambassadören. Diana hade, upprörd af de ord som egyptiern tillhviskat henne om en öfverhängande fara, och darrande vid tanken på hvad grefve de Berjnac sagt henne dagen förut, med outsäglig ångest sett sin älskare närma sig. Den yttre likheten mellan La Chesnaycs trenne söner var så stor, så frapperande att Diana aldrig märkt, det trenne olika personer begagnade sig af samma namn och rang, och att det var ömsom Reynold, ömsom Humbert, ömsom Mercurius, som visade sig offentligen, hos konungen, i den förnäma verlden och i ståthållarens af Paris salonger, Detta utgjorde ock hela hemligheten af La Chesnaycs makt, en hemlighet, hvilken ingen menniska i hela verlden, ej ens Van IHelmont, hade anat. Det var denna hemlighet, som utgjorde de trenne brödernas styrka, som gaf dem förmåga att kunna gäcka alla förföljelser och ostraffadt begå alla brott. Det var Reynold och Humbert, som oftast tillvällade sig Bernacska namnet, hvilket deras far så djerft och skickligt stulit åt dem. Men de voro, dessa tre, dock till sitt inre mycket olika, om än den uppfostran i brottet,