Göteborgsposten – 16 oktober 1860, sida 2

— Halt, säger jag eder! ropade Van Helmont åter, men mad en så befallande och hotande ton, att tjufvarne med tvekan betraktade hvarandra. -— Det är Belzebub! — Nej, jag är icke Belzebub, inföll Van Helmont, fastän min makt icke har några gränsor! Peter Slagtare föll nyss ned för mina fötter! Den förste af er, som vågar taga ett steg framåt, skall falla liksom Peter Slagtare, men han skall falla ned död och ej allenast döfvad! Nå, hvem vågar gå? Van Helmonts ställning, ansigtsuttryck och åtbörder, allt gaf åt hans framträdande någonting sällsamt och imponerande. Tjufvarne ryggade tillbaka, fattade af en vidskeplig fruktan. La Chesnayc hade, innan han vek af om hörnet i gränden, vändt sig om, för att se efter om tjufvarne lydde hans befallningar. Då han såg kolonnen ännu stå stilla och en karl i hvit drägt tilltala den från tunnan, undslapp en förfärlig förbannelse hans läppar. — Hvad är detta? utropade han och kastade hastigt om sin häst. Det ädla djuret stod snart åter vid den improviserade tribunen. Den hvitklädde talarens ansigte var vändt mot kaptenen.