Göteborgsposten – 16 oktober 1860, sida 2

Re som de alla erhållit, sökt göra deras hjertan, deras moraliska karakter lika smutsiga. Mercurius, den skicklige och lärde kemisten, den kunnige läkaren, egde den stoiske filosofens grofva lynne. Han hyste det djupaste förakt för alla varelser, och fästade icke någon uppmärksamhet vid annat än de vegetabilier och mineraler, hvars materiela egenskaper han kunde analysera. Hans moraliska depravation var säkerligen mindre den gamla La Chesnayes verk är na turens. Medlidandet, ångren, ädelmodet voro lika många för hans hjerta okända dygder. En menniskas lif var för honom ingenting, och uppställde det på något sätt ett hinder mot hans äfven obetydligaste önskningar, släckte han eller lät släcka det, utan att bekymra sig derom det ringaste. Lydande driften af sina passioner med vilddjurets raseri och vildens ohämbara eld, försvann, när dessa talade, den lärde alldeles och endast banditen stod qvar. Mercurius hade till ursinne älskat Jeanne, trädgårdsmästarens nära Rouen brordotter, polissoldaten Girauds trolofvado, och han hade gjort henne till baronessa. (Forts.)