Göteborgsposten – 15 oktober 1860, sida 1

faller under det på ryggen, med skuldrorna i den buske, bakom hvilken jag hade gömt mig. Panthern sökte döda mig och bet mig med obeskrifligt raseri i halsen, som lyckligtvis var skyddad genom den för nattkylans skull uppslagna paletåkragen och den förut af grenen nedrifna burnuskapuschongen. Jag söker försvara mig och stöta panthern tillbaka med venstra handen, under det att jag gör fåfänga försök med den högra att taga hirschfängaren, som ligger under mig. Det rasande djuret får tag i den venstra handen och biter igenom den, i trots af den tjocka ,yllna handsken; det söndersliter mitt ansigte på det ohyggligaste; en af dess öfra hörntänder sönderrifver min panna och genomborrar min näsa, under det att den andra intränger i köttet under mitt venstra öga och sönderkrossar kindbenet. Ur stånd att afhålla djuret med en hand upphör jag med det fåfänga sökandet efter hirchfängaren och fattar krampaktigt om dess hals med begge händerna. Panthern prässar nu mitt ansigte mellan sina begge tandrader, hans långa tänder tränga in i köttet och knakandet af mina kindben kännes så smärtsamt i hjernan, att jag tycker att hela hufvudet krossas. En brännände och stinkande andedrägt kommer emot mig ur hans svalg, jag klämmer ännu en gång hans hals, som är så hård och stark som en trädstam och genom den kraft, som förtviflan förlänar, lyckas det mig att stöta tillbaka hans hufvud. Nu kastar han sig öfver min venstra arm och slår fyra stora hål i armbågen. Utan de tjocka kläder jag hade, skulle jag krossats som glas. Jag låg ännu alltid på ryggen vid yttersta randen af klyftan, med benen uppåt och hufvudet nedåt, och brottades med panthern, som nu återigen försökte under rysligt tjut att störta sig öfver mig. Försvagade af blodförlusten och den ansträngande kampen, släppte mina armar ett ögonblick sitt tag, och genast tog han åter mitt hufvud i sitt gap. I min dödsångest samlade jag alla mina sista krafter och slet mig lös, men hans spetsiga tänder bildade djupa fåror i huden och den tjockt vadderade yllna mössa, som skyddat mitt hufvud såsom en hjelm, blef qvar mellan hans tänder. I min förtviflan hade jag stött honom så häftigt tillbaka att han halkade nedför den branta bergsväggen. Han kan icke fasthålla sig med sina sårade framtassar, utan störtar ned i klyftan. Omsider befriad reser jag mig och spottar ut fyra af mina tänder och en mängd blod, men jag tänker icke på mina sår. Utom mig af raseri drager jag hirschfängaren för att följa djuret, då jag till min lycka sjunker vanmäktig till jorden. Så funno araberna mig, hvilka ännu samma natt förde mig till Corso. När läkaren kom från Algier för att undersöka och förbinda den tappre jägaren, fann han honom i ett förskräckligt tillstånd. Den venstra kinden var afsliten och hängde ned öfver munnen, under det att kindbenet låg öppet; äfven pannbenet var blottadt och näsa TT Rs a a a RR