Göteborgsposten – 15 oktober 1860, sida 1

Pantherdödaren Bombonnel. (Forts. o. slut fr. föreg. N:r.) Den ringaste rörelse å min sida kunde leda hans uppmärksamhet på mig, och i detta fall hade jag varit förlorad. Men då jag be: farade ett anfall, sokte jag att se öfver busken för att kunna aflossa mitt andra skott. Ka puschongen på min jagtburnus blef hängande på en gren och föll ned på den ena skuldran Detta var åter en af dessa lyckliga tillfällig heter, som räddat mitt lif. Jag måste åter sätta mig. Vid grenens lätta rasslande ga: det sluga djuret intet ljud från sig men det lyssnade. Ett ögonblick förflyter åter, och då jag icke ser eller hör något mera, anser jag panthern för död. Jag gick nu lutad och med den största försigtighet fram ur busken med handen på bösstrycket. Jag hade icke rest mig, när panthern märker mig; han vänder sig då om och betjenande sig af sina bakfötter störtar han pilsnabbt mot mig. Jag sigtar efter hans hufvud, men den hastighet, hvarmed han nalkas, är så stor och mörkret så djupt, att jag skjuter bom. Kulan slår ned i jorden och krutets låga uppbränner djurets man. Utom sig af raseri störtar det förfärliga djuret på mig och kastar mig omkull. Jag