Göteborgsposten – 13 oktober 1860, sida 1

Laurent, Jean utan mjelte och Rödhalsen hade, fattade af en lätt begriplig fruktan då de fingo se chefen, som de dagen förut sökt öfverlemna åt rättvisan, försigtigt krupit bakom en fyrdubbel rad af tjufvar. La Chesnaye såg sig omkring med en forskande blick, hvilken blef allt mörkare. Banditens ögonbryn drogos tillsammans och en hotande blixt ljungade fram ur maskhålen. — Tjufvar! utropade han med grof stämma, jag har alltid varit er trogen, huru kommer det sig då, att j icke ären det? — Vil! skreko på en gång alla de närvarande, förvånade öfver detta yttrande, hvilket de minst väntade sig. — Ja, ni! upprepade La Chesnaye. Förräderiet har trängt hitin och jag kommer nu för att straffa det. — Förräderiet! svarade coösren. Du misstager dig, La Chesnaye. — Jag misstager mig icke. Jag var i går nära att bli fångad genom trenne förrädare, och dessa tre äro undersåter af Underverkens hof. — Nämn dem! sade coösren. — Deras namn? deras namn? tjöt hopen. Från alla sidor skreks: — Ned med förrädarne! Jean utan mjelte, Rödhalsen och Laurent betraktade hvarandra bleknande.