Göteborgsposten – 12 oktober 1860, sida 2

bland sina glöder! yfdes Peter slagtare och rusade fram. Jätten höll sin seniga, hårdt sammanknutna hand lyftad, för att slå till. Den okände ryggade ej tillbaka. Han lösgjorde hastigt sin högra arm från rocken och slog med flata handen sin fiende plötsligt i ansigtet. Vare sig af någon magisk kraft eller kemisk komposition, verkan var ögonblicklig och träffande. Den knutna handen sänktes, utan att slå till; Peter vacklade, hans ben böjde sig och han rullade ned i smutsen för främlingens fötter. Hopen ryggade med häpnad tillbaka. -Satanas! mumlade man. Coösren stod med vidöppen mun och uppspärrade ögon, utan att kunna säga ett ord. Den främmande uppgaf ett torrt och hest skratt. — Tron j? frågade han. Alla betraktade hvarandra. Hastigt ljöd, midtunder den tystnad som följde på dessa ord, en ihållande ton från ett jagthorn, åt De heliga jungfrurnas kloster till, och stegen från en galopperande häst hördes äfven från samma håll. — Hvad är detta? frågade coösren och vände sig om på sin tunna.