Der är Simone, egyptiskan, hon som är så svart som trots någon Nubiens dotter. Hon håller näring här på Underverkens hof. Der sitter uppkrupen på ett bord Tallebot, tiggaren från S:t Germain och sjunger en slipprig visa under de kringståendes högljudda bifallsrop. På ett ställe å platsen, hvilket var högst ringa upplyst, nästan icke alls, sutto trenne män och samtalade sakta med hvarandra, utan att bekymra sig om det döfvande tumult, som rådde omkring dem. Läsaren känner dem: de voro civillöjtnantens tvenne spioner, som lofvat att aftonen förut lemna La Chesnaye i hans händer, men misslyckades i sitt förräderi mot banditen: Rödhalsen, Jean utan mjelte och Laurent. Alla tre talade och sökte öfvertyga hvarandra. — Jag svär vid Gud och Satan, sade Laurent, att jag såg och kände igen La Chesnaye nära intill Jonas hus. — Och jag försäkrar att han vid den timma du angifver var på Kreaturstorget, inföll Jean utan mjelte. — Ni misstaga er båda två, anmärkte lifligt Rödhalsen; han var precist vid det timslaget hos restauratören och åt qväll. -— Du ljuger! utbrast Jean utan mjelte.