Göteborgsposten – 10 oktober 1860, sida 2

nen, för att få se och röra vid hjelten i denna sällsamma händelse. Hvar och en erbjöd den räddade och räddaren sin hjelp, sitt hem. Van Helmont tackade, men sökte endast att följd af Hector bana sig väg, hvilket slutligen lyckades dem, så att de kommo ut på gatan Montorgueil, som då låg alldeles öde. Månen var dold af moln och mörkret ogenomträngligt. De båda männen stannade. Hector, den gamle sergeanten, hade säkerligen i flere år varit Van Helmonts förtrogne, ty den lärde underrättade honom hastigt med några få ord om de förfärliga händelser, som nyss timat. -— Således, slutade han, är Aldah förlorad för mig! Aldah i händerna på dessa uslingar! Blanches son utan hjelpkällor och utan stöd, för att kunna vinna seger åt sin sak. Hvad är att göra? — Hvad jag redan förut föreslagit, herre, och hvad ni alltid hitintills vägrat, men hvilket vi måste göra nu genast på minuten, svarade Hector med fast stämma. Van Helmont darrade. -— Hvad! du vill... — Underverkens hof! afbröt sergeanten. (Forts.)