Göteborgsposten – 10 oktober 1860, sida 2

slingradt kring armen och började klättra uppför de brinnande ruinerna. Med en mirakulös vighet, djerfhet och köld klättrade han uppåt, och stod snart vid foten aj den enstaka murpelaren, som höjde sig lik ett litet torn bland de öfriga ruinerna. — Herre! ljöd en stark stämma midtundei den djupa tystnad, som folket iakttog under afvaktan på utgången af hans oväntade och djerfva handling. — Hector! mumlade Van Helmont. O, jag syndare, då jag tviflade på Gud! Alltjemt liggande på knä, sträckte han fram hufvudet öfver afgrunden, i det han med hände och fötter höll sig fast på den smala murkanten. Den vi hört kallas Hector tog ett par steg tillbaka, vecklade upp repet, som var i ena ändan försedt med en jernkrok, och slungade det med kraftig arm upp till den olycklige. Van Helmont fattade tag uti detsamma. Han fästade kroken genast i en remna, drog på repet, för att försäkra sig om att det satt fast, och började hala sig ned. Hector mottog honom i sina armar; folkhopen utbröt i stormande glädjerop. Det var hög tid... Van Helmont befann sig knappast utom faran, förrän muren föll. Hans räddare bar den uniform, som brukades af sergeanterna vid regementet Balagny.