den fjeder, som sedan skulle bli hans räddning, i det den gaf honom medel i händerna att fly undan La Chesnaye och hans söner. Dessa hade ej brytt sig om att begagna sig af husets vanliga förbindelse med klosterruinerna, öfvertygade om att det försprång flyktingen fått skulle göra hvarje förföljande onyttigt. De hade likväl misstagit sig. För att emellertid förebygga alla inträffande omständigheter, hade dock, såsom ofvan är nämndt, Mercurius stannat qvar efter de öfriga, för att öfverlemna skådeplatsen för deras hemliga stämplingar och ruinerna af Augustinerklostret åt lågorna ach förstörelsen. VI. Eldsvådan. Van Helmont återtog sitt vanliga lugn och styrde sina steg mot ändan af den lilla gården troligen för att kunna uppnå gatan Deux-Ecus. Han gick uppför en trappa och kom in i en af salarne i första våningen. Nu stannade han och lyssnade: ett doft bul ler hade träffat hans öra. — De förfölja mig! sade han, men rörde sig icke från stället. Bullret blef tydligare: det var ljudet af ha