stiga karlsteg, som trängde till honom från bottenvåningen. Van Helmont drog lugn och beslutsam sin dolk och kröp in i en fönsterfördjupning, hvarifrån han dock stack fram hufvudet för att kunna se. En skugga passerade hastigt inunder honom och försvann, i det den styrde sina steg mot utgången till ruinerna. — Den ene utaf dem som hota mig, mumlade den lärde, som kände igen Mercurius på drägten, hvilken var densamma som han nyss burit i laboratoriet. Ljudet af stegen aflägsnade sig hastigt och försvann snart helt och hållet. -— Det är icke mig han söker, sade Van Helmont. Plötsligt slog han sina händer tillsammans och en hoppets glädjeblixt upplyste hans bronsfärgade ansigte. — Om de skulle ha lemnat verkstaden! utropade han, om de lemnat Aldah i det hemlighetsfulla huset eller i det som ligger åt rue des Vieilles-Etuves . . . Om de skulle förfölja mig på gatorna! ... Om den gamle skulle vara ensam med henne. O, då skulle Aldah vara räddad! Följande denna vink af hoppet, lemnade han hastigt fönstret, gick genom salen, sprang utför trapporna och skyndade tillbaka samma väg som han kommit.