Göteborgsposten – 8 oktober 1860, sida 3

Fran Utlandet. Underrättelserna från Italien fortfara nu att vara i allo tillfredsställande, och bekräfta den förhoppning man hyste om Garibaldis högsinthet, att vilja underordna sitt enskilda intresse under det allmännas och heldre uppskjuta utförandet af sina proklamationer än genom ett envist fasthållande vid desamma förråda den sak, åt hvilken han så ädelt och modigt hängifvit sitt lif. Några sardinska trupper ha ännu icke inryckt i Neapel, men väntas otåligt, och Garibaldi sjelt skall ha svarat, på UCialdinis tillfrågan om han skulle rycka in: , Kom bara! Derjemte har Garibaldi, enligt ett i Neapel utbredt rykte, i dagorder förklarat, att hans frivilliga skulle förena sig med piemontesarne. — Bekräftar sig detta, kan man vara lugn för Italien, alldenstund Garibaldi derigenom sjelf underordnar sig Viktor Emanuel, som nu öfvertagit befälet öfver sina trupper. Med konungen till general-en-chef skola de ej marschera någon annan väg än den som en Cavours fina politik utstakar såsom den enda rätta mellan de blindskär, diplomatien kan lägga. Och denna väg ser man i hans motiv till parlamentet för södra och Mellanitaliens anslutning, deri det heter i afseende på Venetien, ,,vi kunna icke för denna provins skull börja ett krig med Österrike mot makternas nästan enstämmiga vilja. Ett dylikt företag skulle föranleda till en fruktansvärd kollatiron mot Italien. Det oaktadt gagna vi likväl Venetiens sak, i det vi bilda ett starkt Italien. Om Rom säges det: Det är vår pligt, att respektera Rom. Komerska frågan kan ej lösas endast med svärdet. Hon stöter tvärtom på moraliska hinder, hvilka endast genom moralisk makt kunna ordnas. I afseende på en möjlig sammanstötning med Fransmännen i Rom säger mi nistern: En sådan svart otacksamhet skulle sätta outplånlig skamfläck på vårt fosterlands panna. — Då, såsom vi veta, parlamentet redan helt och hållet antagit ministerns satser, så kan man nu med allt fog anse Italiens sak tillsvidare sålunda ordnad: Sedan Frans IL blifvit förjagad (hvilket väl ej dröjer länge, då Garibaldisterna nu vunnit en stor och, såsom man hoppas, afgörande seger ofver de kungl. trupperna vid Capua), anställes omröstning på Sicilien och fastlandet, hvilket naturligtvis utfaller till förmån för Sardinien, som genast sätter sig 1 besittning af sin nyfångna egendom och administrativt ordnar densamma. Om Rom och Venetien skall underhandlas. En kongress afgör det förras öde; det verldsliga påtvedömets fall är vigtigt nog att kunna göra anspråk på en kongress. Köpunderhandlingar med Österrike skola väl lösa den venetianska frågan -— om icke revolutionen skyndar i förväg. Detta är utom tvifvel den riktning både Napoleon och England vilja gifva åt situationen, på det rörelsen ej må taga för ögonblicket en alltfor stor utsträckning och, mer än önskligt är för dessa båda kabinetter sjelfva, skaka Europa. Detta vore måhända ännu möjligt, om österrikiske kejsaren med allvar och kraft företog de nödiga reformerna inom riket. Men han bär ännu absolutismens förblindande bindel och tvekar... och tvekar, så att det blir — för sent. Detta är, tro vi, dagens situation: det beror ännu på Habsburgaren, om revolutionen för närvarande skall kunna hållas inom vissa utstakade gränser, eller hans väldes förr eller senare ovilkorligen inträffande fall skall påskyndas. Sedan Bertani i Neapel afskedats, måste naturligtvis den några dagar gamla republikanska ministeren äfven afgå, hvarefter en moderat sådan kommit till statsrodret, i hvilken nämnas: Consorti såsom inrikes-, Giura arbetsoch Cosenz åter krigsminister. De öfriga departementerna handhafvas af Scura, Anguissola och Desantes. Telegrammer. STOCKHOIM d 7 Ola Faärstanle