Göteborgsposten – 8 oktober 1860, sida 2

Jag har undflytt faran, icke af fruktan för mig sjelf, utan för att komma i tillfälle att ännu en gång söka rädda dem båda... Ah, denna kamp är ännu icke slutad! Men, fortfor han eftersinnande, hvilka voro då dessa tvenne maskerade män, som så plötsligt kommo in i verkstaden? . .. och hvad är nu att göra ? Van Helmont lutade sin af kallsvett drypande panna i handen och började djupt eftertänka; men efter en stund reste han sig åter upp och fortsatte sin vandring. Han hade stigit utför en förfallen trappa och kommit in på en liten gård, som var alldeles kringbygd. Hastigt spratt han till och en häftig darrning skakade hela hans kropp. — Hon var insomnad! mumlade han. Hon är det ännu! ah, denna sömn beröfvar henne krafterna och gör henne alldeles försvarslös. Van Helmont stannade och vände sig mot öster. Som han nu stod, alldeles orörlig, med djupt glänsande öga och båda .armarne utsträckta framför sig, tycktes han, genom en ytterlig ansträngning af alla sina andliga och materiela krafter, koncentrera i sin hjerna hela den yppersta makten af sin vilja. (Forts.)