Göteborgsposten – 8 oktober 1860, sida 2

bete förstörda, belöningen för mina mödor och bekymmer tillintetgjord, mina eder brutna, mina klokaste försigtighetsmått gagnlösa!... År då icke Gud rättvis . .. skall jag väl tvifla på Försynen? ... Hvad är väl nu att göra? Genom hvilka medel skall jag kunna slita Aldha ur de mäktiga händer, som nu hålla henne? Hvad kan jag väl numera göra för Blanches son, detta barn som jag endast genom ett underverk kunnat träffa midti öknen! Hvad! skulle då Guds finger nu upphöra att leda mitt arbete ? Nej! ... nej!... det är omöjligt... Detta är blott en ytterligare pröfning, som jag måste genomgå. Men Aldah!... Aldah! Jag hade icke bort öfvergifva henne ...jag var feg då jag flydde. Van Helmont slog sig härvid med sin knutna hand för pannan och sargade sitt bröst med sina hvassa naglar. — Men om jag stannat qvar hos henne, återtog han efter en kort tystnad, då hade jag ju endast kastat mig i armarne på en säker död, som icke varit till gagn för någon ? hade det icke varit att utan hopp om räddning i en framtid öfverlemna henne åt dessa hjertoch samvetslösa skurkar? ... Hade det icke varit att öfvergifva hans sak, som jag svurit att beskydda?