Göteborgsposten – 6 oktober 1860, sida 1

)eputerade från Falun och Gefle, och 7:0) alla ;friga ståndspersoner och resande, som önskade leltaga i processionen. Företrädd af en afdelning itaf Dalregementets musikkorps, begaf sig nu ;rocessionen å väg till Utmeland och vanirade å den smutsiga vägen på af bönderna utlagda plankor, genom en lefvande mur af böljande menniskomassor, hvilkas drägter billade den mest pittoreska färgmångfald man kan tänka sig, och på hvilkas anleten en viss nyfikenhet blandade sig med ett högtidligt allvar. i Vid ankomsten till monumentet mottages processionen af de tvenne artisterna, professorerna Höckert och Bergh, hvilka, för tillfället fungerande som ceremonimästare, anvisa hvar och en sina platser. På ömse sidor om monumentet, som ligger så gladt och inbjudande i solskenet, äro dubbla leder af dalregementet uppställda, bestående utaf Orsa och Mora kompanier med sina fanor, utgörande tillsammans 200 man. Till höger om monumentet var upprest en estrad, öfverdragen af blått kläde med kronor, och på denna estrad voro stolar placerade för hertigarne. Till venster, midtemot estraden, var talarestolen på samma sätt dekorerad. Omknring hertigarnes estrad placerades nu riksståndens deputerade och de deputerade från socknarne och städerna. Framför talarestolen bestyrelsen för monumentet, socknens presterskap och deputerade från det öfriga presterskapet i Dalarne. Ifrån estraden framåt ingången af platsen stodo krigsbefälet, landshöfdingar och rangpersoner, på samma sätt ifrån talarstolen, ståndspersoner och resande. De tio Morahustrurna i sina högtidsdrägter med psalmböcker, omlindade af röda kläden, under armarne, och på händerna gula, med rödt broderade handskar, stodo nere vid barrigren, midt emot estraden. Utanför barrigren stodo Morakarlar, beväpnade med dalpilar utaf nytt trä, som ordningens väktare, och midt framför monumentet på något afstånd var upprest en läktare, på nedersta bänkarne upptagen af sittande damer, på de öfre af stående allmoge. Sedan processionen på ofvanstående sätt blifvit placerad, anlände D. K. H. och intogo sina platser, hvarefter skolungdomen på tecken af skolmästaren uppstämde psalmen: Herre hela riket akta, hvaruti efter hand alla de församlade instämde. Denna sång, utförd på ettt konstlöst sätt af friska och ungdomliga röster samt med den egendomliga, något melankoliska modulation, som alltid igenfinnes uti vår allmoges sång, gjorde ett obeskrifligt högtidligt intryck, just genom den rena andakt och osökta natur, som genomgick densamma. Sedan psalmen sjungits till slut, uppsteg professor Swedelius på talarestolen och målade uti ett kraffullt, af enkel och hänförande vältalighet utmärkt föredrag dagens ech festens stora Dbetydelse, den odödlige befriarens omvexlande öden och faror, hans slutliga seger och storhet, hans väldiga verk refomationen, och