Göteborgsposten – 4 oktober 1860, sida 1

Denna förklädnad var dock ej annat än en strängt trogen egyptisk drägt, något som på den tiden, hvilken ville förändra allt, var högst ovanligt. Ett nytt sorl af beundran emottog detta nu inträdande par, och nyfikenheten, var lifligt väckt, utan att någon egentligen visste hvarför. Det rådde en så stor olikhet mellan de båda paren, hvilken slumpen måhända roade sig med att göra till rivaler, i afseende på karakteren i deras förklädnader, att några af åskådarne trodde det vara en öfverraskning, som den artige värden beredt sina gäster. Dansen började på nytt. Det var pavane Bernac oeh Diana gjorde sina första pas med en sådan elegans och lätthet att åskådarne voro nära att högljudt tillkännagifva sitt bifall. Derpå kom Egyptierns och dansösens tur. Lifvade af det beröm, som slösats på de rivaliserande paret, skredo de fram i dansen mec stolt hållning och upprepade samma turer, mer gåfvo derunder åt sin dans en alldeles motsat karakter. Dansösen utvecklade hela smidigheten oc behaget i sin plastiska figur, visade kokett rund ningen af sina vackra armar och lät ögonen batterier ömsom smäktande, ömsom eldigt spel: fram mellan ögonhålen på masken. Hon tyckte: