Göteborgsposten – 3 oktober 1860, sida 3

PENEEEEDOETAEE SAEE TRA 2SUMN SEA NIER ED Från Utlandet. Telegrafen har redan meddelat den vigtiga underrättelsen om Anconas fall och Lamoricieres tillfångatagande. Med samma är Kyrkostaten ej längre en Påtvens egendom, med undantag tills vidare af S:t Peters artvedel. Nästa underrättelse från denna landsända skall derföre säkerligen bli påtvens fasta beslut, om han skall resa eller ej. Deromkring hvälfver sig för de närmaste dagarne den politiska oron, isynnerhet som h. h. genom sin afresa skulle mera än något annat utföra lösningen al den italienska frågan. Angående spänningen mellän Garibaldi och Cavour har man sig ingenting vidare bekant. Den förre är fullt sysselsatt med belågringen af Capua och den senare söker hvarje dag i de tidningar, som stå honom till buds, göra klart för det öfriga Europa, huru situationen, från hans synpunkt sedd, är, och gifva bevis och skäl för sina förehafvanden och åtgärder. Då Ancona nu fallit, skall det väl snart visa sig, huru Sardinien tänker gå till väga i afseende på Neapel, der den snart hotande anarkien tyckes göra dess intervention ganska behöflig, vare sig med eller mot Garibaldis vilja. Fantis armekorps har, utan egentliga försök till motstånd, idkeligen marscherat framåt, och hans förtruppper stodo för några dagar sedan ren i Comarca, i byn Bracciano, 35 kilometer nordvest om Rom, vid Lago di Bracciano. Förtrupperna skola rycka ända fram under Roms murar. Förvirringen i den eviga staden skildras såsom alldeles gränslös, och invånarne på Sabinerberget och i Latium ha redan rest sig, en resning, hvilken kan anses såsom ett bevis på hurudan stämningen är inom staden, der allt ätven, likt jernet till magneten, drages mot Sardinien. I en protestnote, som kardinal Antonelli tillställt diplomatiska korpsen i Rom, d. 12 Sept., läser man bland annat följande sorglustiga bit, som väl skall vara rörande, men endast kan väcka medömkan: , Jag protesterar i Hans Helighets namn mot de brott mot den gudomliga och menskliga rätten, som inkräkta på den högsta hierarkiens oberoende och på okränkbarheten af den verldsliga egendom, hvarmed religionen sörjt till bästa för religion och kyrka, hvars genom flere århundraden helgade investitur gjort egendomen rättmätig(!!). — Det är dock alltför beskedligt af hr Antonelli, att han ej förklarar, det vår Herre sjelf gifvit Kyrkostaten åt påfven. Så har det annars hetat många gånger förut. Garibaldi är fullt sysselsatt framför Capua och Gaeta; ty hotelsen, att marschen från Volturno till Gaeta skulle bli honom vida svårare, än den från Faro till Neapel, tyckas skola gå i verkställighet. Diktatorn har bedrifvit den kongliga härens upplösning för lättsinnigt och glömt, att de soldater, som hemma endast hade att vänta hunger och smälek, skulle skynda dit, der de kunde få utösa sin harm samt tillsvidare få sold och mat. Konung Frans har d. 12 Sept. utfärdat tvenne dagordres till sina trogna i Capua och Messina. Han tillropar försvararne af denna senare historiska fästning: Mod! Himlen skall välsigna våra vapen, och j skolen en gång kunna säga med stolthet: Jag var 1860 med bland försvararne af Messinas citadell. Enligt parisertidningarne tänkte Garibaldi göra en landstigning vid Terracina, för att afskära de kongl. truppernas förbindelse med Rom, men diktatorn saknade matroser för flottan. Operationerna vid Volturno tilltogo alltmera i omfång. Den mneapolitanska linien från Capua till Gaeta hade blifvit förstärkt. Hufvudstyrkan stod i Sessa och reserven i Caserta. De listor, som Garibaldi låtit utlägga till anteckning för frivillig tjenst, betäcktes genast med talrika underskrifter. Det är dessa frivillige, som skulle begagnas för marschen på Venetien. I Garibaldis leder kämpar en ung och skön flicka, Marie della Torre, som i fäktninAa Ar oh