Göteborgsposten – 1 oktober 1860, sida 1

hvarandra och komma på det heligaste öfverens om att aldrig göra så mera; de skola alltid förbli trogna vänner och goda grannar. Preussen, som förutser att en fara är öfverhängande, är till hälften hugadt att förena sig med koalitionen, och skulle helt och hället gå in derpå, om England ville något släppa etter på sin kalla, bestämda non-interventionshållning. Man har berättat, att påfven skulle ha flytt från Ikom, men ryktet talade osannt, och det var endast några koffertar, fullpackade med H. H:s dyrbarheter, som skickats bort. Men redan detta visar ju att Pius IX ej hyser mycket förtroende till förmågan hos äfven 600,000 franska soldater att skydda och försvara honom i Rom, och att han derföre verkligen tänker på att antingen frivilligt och värdigt draga sig tillbaka eller ock bli med våld utföst från sin hufvudstad. Hr Grandguillot (Napoleons ena penna) är bestört öfver hans helighets oro och kan icke förstå hans farhågor, så länge de franska trupperna ännu befinna sig i kom, samt påfvens säkerhet (till person och anseende är belryggad; men fruktan för Garibaldi har gripit alla monarker, och samma obehagliga känsla, som kommer en tjuf att i hvarje buske misstänka en poliskonstapel, ingifver äfven dem oro och tvifvel om de personer, som omgifva dem. Vid påfvens återkomst från sin första flykt påstods, att ingen mensklig makt skulle kunna förmå honom att skiljas från Rom, och att han heldre skulle lida som en martyr på sin stol, än att lemna den: han hade i ett ögonblick af svaghet öfvergifvit den verldslige myndighetens säte och aflägsnat sig; men nu vore svagheten förbi och skulle aldrig mera komma åter. Om hans helighets egna trupper ej voro nog mäktiga att försvara honom, så funnos Schweizare och Tyskar, som i Perugia visat hvilka förfärliga verk de kunde åstadkomma; och skulle äfven de svika, så fanns ju en stor militärisk styrka från Frankrike, på hvilken man kunde stödja sig. Tyvärr! de infödda trupperna, legoknektarne och hela den Franska styrkan, alla äro dock nu otillräckliga att ingifva förtroende; derföre ha den helige fadrens bagage och dyrbarheter packats in och sändts till Ancona, man hoppas han sjelf snart skall, gifva sig af. Första följden af Påfvens flykt, säger hr Grandguillot, ,skulle bli Roms utrymmande af fransmännen. Och hvilken välsignelse skulle icke det vara för Italien! Garibaldi skulle kunna fullfölja sin afsigt, utan svårighet, att från Qvirmalens spets proklamera nationens enighet, en särdeles 1y cklig omständighet, såsom sakerna nu tyckes gestalta sig. Påfvens verldsliga makt är ju blott ett tomt sken; dess reela värde är förbi och måste snart vara införlifvadt med Sardiniens. Påfven må sitta som ett beläte på sin tron, längre. eller kortare tid; men alldenstund han en gång måste stiga ned och följa sina effekter, så skulle det vara klokt af honom att snart med värdighet svepa sin kåpa omkring sig och gå sin väg, efter koem — TE RR