Göteborgsposten – 1 oktober 1860, sida 1

de han också, försvarade den så hårdt ansatte byggnadschefen, frisade honom från alla missräkningar, som utskottet beskyllde honom för och förmodade att ett betänkande som detta lyckligtvis vore och skulle blifva en sällsynthet i riksdagarnes annaler etc. Herr af Kleen ropade landtmarskalken och från den nedersta bänken reste sig med många fullskrifna papper i hauden denne nye adelsman i egen hög och ståtlig person och i hvad som nu tförehades just sjeltva persona queestionis. Alla ögon och öron litade till honom med undran öfver hvad han skulle hafva att säga till allt det som blifvit sagdt om honom sjelf. Och emot detta utskott och hela verlden toröfrigt, som anfallit honom, försvarade han sig 1 sanning tappert. Om hr Kleen icke var så stark i bevisningen och i det inre försvaret af sin borg, som kallas för nationalmuseum, så gjorde han dock sina utfall mot fienden på ett sätt, som ådagalade hans skicklighet som general bättre än den tilläfventyrs förut blifvit visad, och detta med en oförskräckthet, som visserligen är någonting annat än klenmodighet. Det var år 1850 jag af H. M. konungen nadigst uppdrogs ajt hafva ufverinsceende — började hr Kleen sill tal och påstod bestämdt att detta öfverinseende hela långa tiden blifvit gjort icke blott med hans bästa förmåga utan äfven i full öfverensstämmelse med det kungabref, hvari han ,,uppdrogs att bygga nationalmuseum och i hvilket han synnerligen hade fästat sig vid slutorden, som lydde: att noga hålla sig efter ritningarne. Det var väl dock icke afritadt utan blott underförstådt att väggarne skulle beklädas med Borghamnssten och golfven läggas med ekplankor, men om det nu efter utskottets mening vore rappade väggar och furugolf, så skulle nationalmuseum, menade hr Kleen, fålt skämmas för sig, enär detta hus borde sjell vara en konstprodukt och icke blott ett magasin för sådana. Hvad den dyrbara portalen betriffade, så hade den blifvit sådan på konungens önskan och marmorsakerna föröfrigt voro alla särdeles billiga i anseende till det italienska kriget, under hvilken tid de blifvit beställda i Carrara. Herr Kleen ville slutligen visa att utskottets beteende vore icke blott oerhördt utan äfven grundlagsvidrigt och återkastade på detsamma alla dess ohemula insinuationer. Det hade ingen rätt till sitt åtgörande, påstod han, och dess betänkande skulle för framtiden qvarstå såsom lysande exempel på huru långt man kan gå etc. Hvem kunde väl tro att herr Kleen på sitt så nyligen å riddarhuset vunna säte skulle låta höra en så ljudande stämma? Hvem skulle väl tro att denne byggmästare af en onyttig fästning, en smal kanal, ett opassande museum, men af ett präktigt hus på Norrlandsgatan, att han i känslan af sådana storverk, (det må nu vara i dem så mycket durabelt och magnilikt som helst, äfven oskuld i kostnadsräkningarne) vågade uppträda med en sådan taktik emot ett statsutskotts hela vishet och