Göteborgsposten – 29 september 1860, sida 3

ende hrr politici är filur i sitt slag. Arlighet finnes ej, och ordhållighet lika litet. Den ena dagen bär i sin mun en alldeles motsatt mening mot den som dagen derpå antages som maxim. Vi behöfva blott påpeka Savoyen. Man svor på att det aldrig skulle införlitvas med Frankrike — och man inforlifvade. Man antog mnon-interventionsprincipen och försakrade sig ej skola bryta den — och man bröt den: Fransmännens mtängande i Syrien och Kyrkostaten kan ej kallas för annat än intervention; och Sardinien har ju sjelf högt uttalat att det intervenerar i Kyrkostaten på fol: kets önskan och för att bortjaga legoknektarne. Man talar om fred och förklarar upprepade gånger både i tid och otid att det är en tredens era, som nu väntar Frankrike, hvilket skall på de fredliga idrotternas vag snart höjas hogre än någonsin -— och man rustar med raseri. Det är otvitvelakugt, det är säkert, att Frankrike hela sommaren ifrigt gjort sig beredt på något krigiskt dåd. Läger och en massa andra anordmngar häntyda derpå. Det kommer således icke alls oförväntadt, då telegrafen nu berättar, att Frankrike förbereder en stor inkeppning i Toulon, för att sändas -— hvart? Ja, det vet Sfinxen, men hvad han vet, det vet sällan den öfriga verlden. Garibaldi är en bland de få af de s. k.l nutidens män, som föra rent språk.j Afven med svarkt ogillande ibland utaf hans uttalade politiska åsigter, är det dock med en viss belåtenhet man lyssnar till honom, ty man vet att det står en man bakom ordet — och hans ord äro mera kungsord än de fleste furstars i våra dagar. Han har vu en gång sagt, att han skall från Qvirinalen, först proklamera Italien. Nåja, då vet man att han skall i allal: händelser försöka att hålla sitt ord och verlden kan få rådrum för sig att ordna sakerna. Men Napoleons truppinskeppning? Kan den icke möjligen gälla Garibaldi? Eller är den blott ett skrämskott för att hindra honom från att utföra sin föresats att gå på Kom och genom den konflikt, i hvilken han der nödvändigt måste råka med fransmännen, nödga kejsar Napoleon att emot sin vilja undertrycka den italienska revolutionen? Vi önska tro detta senare. Möjligt är dock ätven, att denna Frankrikes åtgärd gäller koalitionen, ett begrepp till hvilket vi ej kunna underlåta att återkomma. Det är utom allt tvifvel att Napoleon å sin sida koaliserat för att kunna möta de gamla arflienderna Ryssland, Preussen och Osterrike. Detta senare rikes utjagande ur Italien var första tecknet dertill, det medgifna bildandet af en stark stat derstädes det andra, försöket att få Spanien upp till stormakt och derigenom göra sig detsamma förbundet det tredje och vi kunna tillägga Persignys tal om Tysklands vanmakt som det fjerde. Det vore dock en märkvärdig ödets skickelse, om revolutionen i Italien, som hittills just gått Napoleons ärenden, nu skulle draga ett streck i räkningen för honom. Eller skulle den korresp. till Times, som förmodade att allt det senare krånglet mellan sardinska ministeren och Garibaldi endast vore en fint, ha rätt? Det kan ju vara en lämplig förevändning för Frankrike att genast göra sig slagfärdig och inkästa trupper nära intill Venetien, ett slags reserv för Sardinien. — Under allt detta intager emellertid England en afvaktande politik. Båda partierna, det napoleonistiska och det ryskt-österrikiska, till hvilket äfven Preusen börjat alltmera luta sig, smickra och smeka den gamle John Bull, för att locka honom öfver på sin sida. Men han står lugn med armarne i kors och ser på, samt rycker någon gång i rockskjörten på Preussen, för att tillråda det icke förhasta sig med att gå öfver till Österrike och Ryssland — som ej ha några penningar, och derföre i längden äro opålitliga vänner. Men Preussen drages dock till dem af gamla sympatier och genom det band, som ställer detsamma på en nivå med dessa båda despotiska stater: Polen och Posen, der det hotas af den allmänna rörelse, som gripit alla förtryckta befolkningar. England, som sagdt, nöjer sig med att följa sakernas gång; men har dock ögonen oaflåtligt fästade på sin gamle vän Napoleon, som det icke en minut släpper ur sigte. Så t. ex. når Napoleon nu gör sig i ordning till truppafsändning från Toulon, straxt står England i ordning och skickar betydliga förstärkningar till Malta, en god observationspunkt, att derifrån folja händelserna i Medelhafvet. Det skall väl emellertid icke dröja länge, innan det politiska mörkret något lättar, så att man kan få litet dager för sig. Mötet i Warschau, hvilket nu säges skola börjas d. an Als ooh 1 en läocninnran TT OP han I