Göteborgsposten – 29 september 1860, sida 3

liga omständigheter. För sju år sedan tillbragte ett I sällskap bestående af 10 personer en dag i FontaineI bleau. Deribland befunno sig en ung tru, gilt med en sjökapten, och en ung läkare, som endast väntade på en epidemi för av bhtva kand, men i afvaktan härpå älskade ända till galenskap den unga frun, som under sin mans lårga frånvaro icke tförsmådde av vaIra en smula kokew. Under dagens nöjen blef det unga paret en stund lemnadt allena, och som det ovanligt vackra vädret gjorde fru Hortense W (detta var lilla fruns namn) ovanligt sentimental, athörde hon temligen uppmärksamt den torälskade doktorns ömma kärleksutgjutelser. Bland annat törsäkrade han henne naturhgwis att han skulle kunna gö:Ira allt tör henne. Det der säga alla karlar, försäkrade Hortense Stala om något bättre. Nåväl, af hvem har ni fått den lilla svarta emaljringen, som ni bär på er venstra hand? Jag har köpt den. Vill ni gitva mig den, om jag i dag ett år upprepar for er allt hvad jag sagt 1 dag ? Icke om tio år en gång, men hvar äro de andra? tillade hon hastigt och såg sig omkring. De stodo vid foten af en hög och ganska brant kuppa. Klättra upp på den här klippan och titta etter de ötriga, bad irun. Doktorn lydde. Han fann småningom så mycket behag i denna ovanliga färd, att han klättrade allt högre och hogre upp, medan Hortense väntade ne dantor. Efter många besvärligheter kom han ändtligen upp på klippaus spets. Här fann han en liten plattorm, hvaritrån han helsade den unga damen, som hfligt applåderade honom. Ni klättrar som en stenget, sade hon då han kom ned från sin lustresa. Nå var det vackert der uppe? fortsatte hon. Utmärkt! Isynnerhet var det mycket enshgt, jag slär vad att tjugo-tranesstycket, som jag lör 10 skull lagt dit, kommer att ligga der lika länge som jag älskar er, det vill säga evigt. Vi få se. Åren förflöto emellertid. Sjökaptenen dog i gu-. la febern i Valparaiso, den i borjan otröstliga enkan slutade med att taga saken lugnare och uen unge doktorn var litet mindre ung och litet mera känd, men det oaktadt älskade han ännu lika troget sin väninna från skogen i Fontainebleau. Kfter sex års förlopp, under hvilken tid Hortense ärtt en stor förmögenhet, sammanträffade hon en dag vid en middagsbjudning med sin fordne tillbedjare. Det var länge sedan jag sag er, hr Albert, utropade hon; är orsaken dertill, att ni nu glömt mig ? Det är omöjligt, men ni är nu så rik .... min kärlek skulle kunna tå en falsk uttydning. Har ni lust att om Måndag göra en liten utflykt till Fontainebleau med mig och tant? Och det frågar ni? Landtpartiet uppgjordes och tidigt på morgonen den utsatta dagen tinna vi det lilla sällskapet i Fontainebleau. Antoine! sade plötsligt Hortense till sin groom, ser du den der gråa klippan derborta? Ja bevars! Uppe på dess plattform ligger ett tjugo-francsstycke. Klättra upp efter det och kom väl i håg når du kommer ned, om det var krona eller klatve? Groomen var redan haltvägs uppför klippan. Jag har sagt, att jag skulle älska er lika länge som tjugo-francstycket läg deruppe, suckade doktorn. Jag lofvar att hädanefter tro er i fall det verkligen ännu finns qvar och det är kronal! Man kan lätt föreställa sig med hvilken otålighet den lilla groomens återkomst afvaktades. Ändtligen blef han synlig, hållande ett guldmynt i sin and. Krona! ropade han redan på långt håll. Försynen vill bestämdt att ni skall tå den här lilla ringen, doktor, utropade Hortense, ty det var den belöning som jag bestämt för er trohet, men som ni ser går den icke af fingret, tag derföre hela handen på köpet . . . . Antoine tår behålla louisdoren. Veckan derpå eklaterades det unga parets förlofning. En sällsynt galerslaf. Bland galerslalvarne : Toulon var för kort tid sedan en X., som blifvit dömd för delaktighet i oroligheterna i Bedarieux. Vissa an: tydningar, vissa i tysthet gifna förtroenden hade doch framkallat tvifvel om hans verkliga brottslighet; mar tillochmed påstod, att han sjelf, utan att vara skyl dig, öfverlemnat sig åt rätten och att den verkliger skyldige var hans egen bror, hvilken var anställd son mekaniker vid arsenalen i Toulon. Denna tro hade öfvergått till en tradition bland galerslatvarne; mer mekanikern X. dog nyligen helt plötsligt, och då tve kade den dömde brodern ej längre, utan förklarade sig vara oskyldig, och att han angifvit sig endast fö att rädda sin bror, som på sin plats förtjenade till räckligt att kunna föda hela familjen. Då dessa fakt: kommo till vederbörande prefekts kännedom, skynda de han att underrätta kejsaren derom. Napoleor tillfrågade öfveruppsyningsmannen bland slatvarne ,j som sade sig vara öfvertygad om fångens oskuld, oc! frigaf derpå X., samt skänkte honom 200 francs. I Kyrko-Tidningar.