Göteborgsposten – 29 september 1860, sida 1

— Du! Vet, Reynold, att denna unga flick aldrig, så länge jag lefver, skall tillhöra dig, oci om jag dör, skall hon äfven gå förlorad för dig ty hon skall då nedstiga med mig i grafven. — Nåväl, jag skall söka upp henne der Van Helmont, och min vetenskap skall återgifv: henne det lif, du beröfvat henne. Van Helmont tog ett par steg mot den plats der Reynold stod. — Om jag dödade dig, vansinnige! sade han och höjde den lilla glaskulan, som han höll mellan tummen och pekfingret. Reynold log hånfullt. Det skulle du icke våga, svarade han. — Hvarföre icke? — Derföre att, om jag blefve dödad, min far och hans folk äfven skulle döda dig och denna unga qvinna. — Du har gissat rätt, sade främlingen med ett bekymmerslöst leende. Hvad behöfver jag dessutom din död? Tillhör icke ditt lif bödeln ? Van Helmont närmade sig den alltjemt söfda flickan, utsträckte mot henne sin högra arm, samt sade med fast och befallande stämma: — Aldah! lyd mig och tala, jag vill det! Den unga flickan gjorde en rörelse och reste sig långsamt upp.