Göteborgsposten – 29 september 1860, sida 1

Garibaldi i Neapel. (Från Times korrespondent.) Neapel d. 14 September. Om ett muratistiskt parti någonsin funnits i Neapel, så har det varit, emedan neapolitanarne misströstat om att på annan väg bli qvitt Bourbonerna — hellre hin onde sjelf än en Bourbon. Och om något skulle kunna förläna ett muratistiskt parti goda utsigter, så vore det söndringarne inom det liberala lägret och den nationella rörelsens ledares sträfvanden efter hvad som ligger utom möjlighetens gränser. För närvarande finnes här icke någon, som cj protesterar mot en sådan lösning af den neapolitanska frågan, och som icke ville göra väpnadt motstånd emot densamma. Blotta tanken på att det franska inflytandet eller väldet skulle efterträda det österrikiska, väcker öfverallt, der den framställes, harm och förtrytelse. Detta är obestridligen för närvarande folkets känslor och åsigt; men uppstår oenighet — skulle det republikanska partiet framträda såsom det redan börjat — så kan jag icke svara för följderna. Det är till en del af fruktan för sådana faror — visserligen aflägsna ännu men ingalunda osannolika — som jag alltid ansett det bäst att den italienska ärelystnaden hölle sig inom trängre gränser, och att man tills vidare läte sig nöja med det södra italienska konungarikets konsolidering. Vederbörande tyckas emellertid ha fattat ett helt annat beslut, och allt hvad vi kunna göra är att hoppas att det slutliga resultatet måtte bli i frihetens intresse. Jag har råkat många tänkande män, som hyst den djupaste tillgifvenhet och vördnad för Garibaldi; men som dock skakat på hufvudet vid fråga om hans tillkännagifvande i proklamationen till palermitanarne att införlifningen först skulle försiggå på Quirinalens höjder. Om detta har afseende på en omedelbar marsch mot Rom, så tyckes det mig mera likt en poets dröm än en statsmans beslut; men de nyss timade händelserna ha bragt alla reglor för vanlig kalkyl på skam och vi kunna blott vänta och hoppas. Emellertid är allt hvad som möter öga och öra mycket inspirerande, och det måste vara en mycket kallsinnig menniska, som icke gläds och sympatiserar med neapolitanarne i deras nyvunna frihet. Flaggorna fladdra ännu från fönsterna såsom i glädjens första dagar, och på gatorna herrskar ett lif. som icke försports der sedan många år tillbaka. Nationen har verkligen varit död och besrafven under ett fjerdedels århundrade, och det skulle blifva mig svårt att skildra de scener, som röja dess uppståndelse. Der man förr såg spiorer och förklädda polisbetjenter ser man nu de piemontesiska skarpskyttarnes plymer eller garipaldisternas röda rockar. Der, hvarest förr en sande tystnad rådde och misstänksamma blickar ill höger och venster vittnade om till hvilken höjd . len personliga osäkerheten stigit — der tala nu nenniskorna fritt och djerft, afhandla helt oföräckt de vigtigaste frågor, och sjunga i korus på ffentliga ställen på ett sätt, som för några vecor sedan skulle ha fyllt hvarje tomt fängelse i ) Denne korrespondent är icke den, hvars skildringar f Garibaldis fälttåg vi meddelat, utan en annan, som är ) osatt i Neapel. j Sit dbtstnnsenteVJvjjvVQ